Förra årets bästa spel var The Walking Dead från Telltale Games. Med enkla medel rent tekniskt och spelmekaniskt så satte det spelet berättandet i fokus för hela upplevelsen. Spelmomenten var inte skilda från spelets historia, utan designade för att lyfta fram berättandet och sätta historien och interaktionen mellan karaktärerna i centrum. Detta tillsammans med ett av de bästa manusen någonsin i spel, en fantastisk insats från röstskådespelare och genomarbetat regi, gjorde första säsongen av The Walking Dead till en spelupplevelse utöver det vanliga.
Spel är ett väldigt ungt berättarmedium som fortfarande kämpar för att finna sin form. Det är i de flesta fall fortfarande standard att när spel försöker kommunicera sitt berättande så sker det genom att man fråntar spelaren möjligheten att påverka genom att använda filmsekvenser, bildspel eller text som sällan är verkligt interaktiva. Då kan man istället hämta dramaturgisk erfarenhet från exempelvis filmvärlden för att skapa påkostade och välregisserade filmsekvenser mellan spelmomenten, men där man konsekvent stänger ute spelaren från att aktivt deltaga i det faktiska berättandet av den historia man är engagerad i. Det senaste och mest aktuella exempel på när en spelupplevelse som skulle kunna vara fantastisk allvarligt får lida för detta är The Last of Us, där det trots att enorma resurser lagts ner på manus, regi och produktion är det svårt som spelare att verkligen knyta an till vad som sker och engagera sig i historien. Möjligheten att själv delta i och fatta de avgörande beslut som för berättelsen vidare stängs spelaren konsekvent ut ifrån, vilket genomgående skapar en känsla av att man som spelare är åskådare, inte deltagare, i de öden som berättelsen vill förmedla. Det finns fundamentala skillnader mellan spel och film, det är två olika medium och berättarformen och dramaturgin från filmen är därför svårt att överföra direkt till spel och förvänta sig att man ska kunna uppnå samma effekt. Spelen främsta kännetecken är dess interaktivitet, därför är det också där styrkan i spel som berättarform ligger, när man som spelare inte bara betraktar händelseförloppet utan även får vara delaktig i dess utveckling.
The Walking Dead fick från vissa spelare kritik för att vara en begränsad spelupplevelse. Det beskrevs på sina håll som en interaktiv film eller serie. Att de klassiska spelmomenten var för få, att man inte på egen hand hade någon större möjlighet att upptäcka platserna man befann sig på eller att spelarens handlingsutrymme var för begränsat. Vad denna kritik dock missar är att styrkan i spelet inte låg i att ge spelaren stor frihet i actionfyllda situationer, istället ville man ge spelaren möjligheten att faktiskt aktivt delta i spelets handling och händelseutveckling och fokuserade spelmekanik och spelmoment runt detta. Kritiken att The Walking Dead inte skulle vara tillräckligt interaktivt blir därför väldigt ytlig, till sin form kanske spelet är mer begränsande än vad vi som spelare har blivit vana vid, men till sitt innehåll är det en av de mest engagerande, involverande och i sanning interaktiva spelupplevelser vi har begåvats med denna generation. Därför är The Walking Dead inte bara 2012 års bästa spel utan även ett enormt viktigt bidrag till att utveckla spelmediet som berättarform och inte enbart begränsa det till ett underhållningsmedium.
The Walking Dead: 400 Days är den första, och hittills enda, digitalt distribuerade expansionen till de fem ursprungliga delarna i säsong ett och som sådan är det uppbyggt för att fungera som en brygga från spelets första säsong till den kommande andra säsongen som är under utveckling. Episoden är i sig helt fristående och utspelar sig någotsånär parallellt med händelserna i den första säsongen, men utöver att man stundtals befinner sig på bekanta platser så är det helt nya karaktärer och scenarion vi får stifta bekantskap med här.
Handlingen är uppdelad i fem kortare scenarion som istället för att bygga på en långsiktig utveckling av relationer likt tidigare delar snarare är ögonblicksskildringar av fem olika karaktärers upplevelser av undergången och de har sinsemellan ingen koppling till varken varandra eller det ursprungliga spelet. Snarare får man intrycket av att det rör sig om att på relativt kort tid presentera nya karaktärer och skapa omständigheter som tjänar som utgångspunkt för en större berättelse i den kommande säsongen. Det är precis som tidigare ytterst välgjort sett till manus och regi, men i kontrast till tidigare delar av spelet är alla omständigheter kraftigt nedbantade och det ges aldrig utrymme för utveckling av karaktärer och relationer motsvarande det vi har fått vänja oss vid hittills, något som ytterligare illustreras av att 400 Days är den hittills kortaste episoden av The Walking Dead med en speltid på drygt en och en halvt timme för samtliga fem karaktärers scenarion plus den avslutande sammanfattningen.
The Walking Dead: 400 Days är mer en aptitretare inför den efterlängtade uppföljaren än en riktig del i serien och blir som sådan främst en parentes i jämförelse med den magnifika första säsongen, det finns självklart ögonblick av briljans här men episoden tjänar främst till att väcka nyfikenhet för vilka öden som väntar den nya ensemblen karaktärer. Dess format väcker intresse men gör att 400 Days ändå blir seriens hittills svagaste del.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar