Speldjävulens Podcastguide

När man arbetar 40 timmar i veckan med ett monotont verkstadsjobb känns dagarna lätt extremt långa. Mot veckans slut är man utarbetad i kroppen men intellektuellt understimulerad. Efter att ha gjort samma arbetsuppgift hundratals gånger sitter rörelserna i ryggmärgen, hjärnan är inte längre delaktig och lyckas man inte hitta ett sätt att stimulera den på är den själadödande tristressen inte långt borta. Att underhålla ett fritidsintresse när majoriteten av ens vakna tid spenderas på ett jobb som inte har någon relation till vad man är intresserad av och utrymmet på ens fritid möter konkurrens från nödvändigt vardagsbestyr kan vara svårt. Har man många intressen är det i praktiken omöjligt att tillägna nästan något av dem den uppmärksamhet man skulle vilja och den totala apatin vilar ofta precis bakom hörnet. Tack och lov lever vi år 2013 och ny teknik tillsammans med driftiga entusiasters engagemang har gjort det i vart fall lite enklare för oss vanliga dödliga att kunna ägna mer tid åt de saker vi är intresserade av samtidigt som vi gör de saker vi måste för att överleva.

Podcasts har de senaste två åren blivit mitt livselixir för att klara av mitt jobb utan att bli galen. Tack vare att folk tar sig tiden att helt gratis producera digital amatörradio om de saker som intresserar dem så blir det lättare att hänga med i och ägna tid åt de saker som intresserar mig. Så eftersom podradion har hjälp mig att ta mig igenom ett oräknerligt antal trista arbetsdagar så vill jag här försöka ge lite utrymme och spridning till de program jag lyssnar på och uppskattar mest.

Låt mig härmed presentera Speldjävulens Podcastguide!
(utan inbördes ordning)

Superlife Podcast

I över 70 avsnitt har den Göteborgsbaserade podcasten Superlife Podcast förgyllt mina måndagsmornar på jobbet med diskussioner och anekdoter om allt mellan himmel och jord. Mattias Hammarin, Fredrick Carlsson och Elin Jonsson som håller i rodret presenterar sin Podcast med orden ”skrönor, trivia och populärkulturella iaktagelser” och då det visserligen stämmer så handlar Superlife om betydligt mer än så. Humor blandas med allvar, samtalen kan inom loppet av ett par minuter gå från pruttskämt till politik och mängder med ämnen avhandlas i en faslig takt. Det märks tydligt att samtliga av programvärdarna är väldigt intresserade av vad de pratar om och Superlife upphör aldrig att vara entusiastiskt, roande och allmänbildande. En riktig Podcastpärla som på många sätt står ut från den inkörda ”två snart-30 snubbar snackar skit med varandra”-mallen som utgör en oproportionerlig stor del av den svenska podscenen. Rekommenderas jättevarmt!

Overkligt

Johan Hallstan och Victor Leijonhufvud är nog mest kända från radioprogrammet P3 Spel men dom har också en egen podcast i Overkligt där även Christer Engström är med på något oregelbunden basis. Fokus ligger på TV-Spel, film och TV och själva programmet bygger på informerade och intressanta samtal om dessa ämnen. Det är tydligt att samtliga medverkande har god koll på vad de pratar om och varje avsnitt är fyllt till bredden med tips och rekommendationer på vad man borde testa eller kanske undvika. Väldigt informativ och välljudande podcast.

SvamppodFyrkant

Då jag av naturliga skäl inte har tillgång till någon av dessa podcasts lyssnarsiffror så är det ju såklart omöjligt att veta vilken som är störst rent lyssnarmässigt, men Svamppod Fyrkant från Svampriket.se är tveklöst störst bland svenska spelpodcasts när det kommer till filstorlek och avsnittslängd. Inte sällan klockar avsnitten in på en bra bit över två timmar och även fast det är ett vanligt problem vad gäller podcasts att man inte sätter punkt i tid gör det oftast här ingenting. I Svamppod ger man samtalsämnena utrymme att breda ut sig, man kommer ofta in på sidospår men det går sällan överstyr och man ger sig själv den tid man behöver för att säga det man vill få sagt. Resultatet är ofta massivt avsnitt varje vecka fyllt till bredden med information om allt som rör spel och spelande från en engagerad panel som vet vad dom pratar om. Väldigt mycket matnyttig information för den spelintresserade och väldigt tacksamt när arbetsdagen känns lång och trist.

P3 Spel

Det kanske är fusk att mitt bland alla andra podcasts som görs på amatörbasis ha med ett professionellt producerat radioprogram som även sänds i Sveriges Radio, men P3 Spel är utan konkurrens Sveriges bästa podcast om TV-spel. Johan Hallstan och Victor Leijonhufvud från Overkligt är med tillsammans med Josef Fares, Susanne Möller och periodvis även Samson Wiklund från Svamppod Fyrkant. Det hela leds av Angelica Norgren, som även har gått att höra i P3 Browser, och tillsammans skapar dom ett program som alltid lyckas vara intressant och aldrig blir tråkigt. Det finns många bra Svenska podcasts men det lär inte göra någon förvånad att resultatet trots allt blir bäst med utbildad personal och licenspengar i ryggen. P3 Spel är ett måste om man har det minsta intresse av TV-spel och kulturen som omger dem.

Retronauts

När spelsiten 1up.com drog ur sladden blev den populära retrospelpodcasten Retronauts hemlös. En Kickstarterkampanj med stort stöd från fansen senare fick Retronauts ett nytt hem på en egen site och kunde fortsätta sitt arbete med att guida dagens spelare genom gårdagens speldjungel. Det går inte att ta miste på programledarnas kärlek till spelmediet när man lyssnar på Retronauts och det är inte utan att man blir lite imponerad över den enorma mängd spel som deltagarna måste ha spelat under åren. Är man intresserad av Retrospel och gamla klassiker finns det få ställen som bjuder på så mycket information som Retronauts och det är utan tvekan en av mina favoritpodcasts alla kategorier.

Geeks Guide To The Galaxy

Författarna och redaktörerna John Joseph Adams och David Barr Kirtleys Science fiction podcast upptäckte jag i ren desperation en lunchrast när jag hade lyssnat igenom alla avsnitt av de podcasts jag brukade lyssna på och fastnade direkt. Jag läser inte speciellt mycket böcker själv, men lyssnar en hel del på ljudböcker och har man det minsta intresse för litteratur inom genres som Sci-fi, fantasy eller skräck så kan man hitta något intressant här. Avsnitten är uppdelade i två delar där den första alltid är en intervju med en aktuell författare och den andra en paneldiskussion på ett ämne som återknyter till det som det pratats om i intervjun. Författare så som Robin Hobb, Joe Hill, Richard Dawkins och Anne Rice har alla varit med i programmet och det blir alltid intressanta samtal om litteratur, vetenskap, spel, religion, samhälle och världsåskådning mellan programledarna och den intervjuade. En fantastiskt intressant och lärorik podcast om man har ett intresse av fantastisk fiktion.

Skeptics Guide To The Universe

Folkbildning overload. Vill man snabbt bli allmänbildad är det enklaste och kanske roligaste sättet att lyssna på Skeptics Guide To The Universe. Med över 100 000 lyssnare varje avsnitt är det här en av världens största podcasts och det är sannerligen också en av världens bästa. Varje vecka delar panelen ut en välbehövlig dos vetenskapsnyheter och kritisk tänkande, ger välriktade och välförtjänta kängor till kvacksalvare, lurendrejare och religiösa fanatiker. Med charm, humor, kunskap och engagemang gör SGU vetenskap och skepticism tillgängligt för allmänheten och efter varje avsnitt känner man att man genuint har lärt sig något nytt man inte kände till tidigare. Vill man slå ett slag för det rationella tänkandet och mot psuedovetenskap och vidskepelse är att lyssna på SGU det mest lättillgängliga sättet att rusta sig med argument och kunskap.

Skeptoid

Skeptoid rör i stort sett samma tema som SGU men behandlar det på ett väldigt annorlunda sätt. Istället för mastiga avsnitt som ofta sträcker sig en bra bit över 60 minuter, med intervjuer, frågesport och panelsamtal som i Skeptics Guide To The Galaxy erbjuder istället Skeptiod munsbitsstora avsnitt på runt 10 minuter helt fokuserade på ett enskilt ämne. Vanligtvis så tar programledaren Brian Dunning upp ett enskilt fall av en vandringssägen, konspirationsteori, psuedovetenskapligt påståenden eller misstänksam produkt. Han redogör för de påståenden förespråkarna av sadga ämne hävdar eller hur det enskilda fallet populärt framställs och går sedan pedagogiskt och metodiskt igenom vart historierna brister. Dunning är inte ute efter att ”debunka” eller misskreditera någon, han använder helt enkelt bara kritiskt tänkande och rationell argumentation för att analysera populära myter och se hur väl de står sig under kritisk granskning.

Det hela är både enormt lärorikt och samtidigt oerhört lättillgängligt vilket gör Skeptoid till en ytterst trevlig liten podcast.

Ken & Robin TalkAbout Stuff

Författarna och spelskaparna Robin D. Laws och Kenneth Hite är kanske för den stora massan relativt obskyra namn, men inom rollspelshobbyn är dom legendarer. Med populära rollspel som Gumshoe, GURPS, Star Trek, Trail of Cthulhu och Nights Black Agents har dom tillsammans flera decenniers erfarenhet av spelskapande och författande bakom sig och det märks tydligt i deras diskussioner. Varje avsnitt är uppdelat i ett antal olika segment som i tur och ordning behandlar ämnen som exempelvis tips till spelledare hur man leder vissa typer av scenarion, ockultism i tredje riket, hur man överlever på konvent, alternativ historia och hur det är att arbeta som författare. Det är enormt intressant rakt igenom och det är tydligt att båda programvärdarna sitter på enormt mycket kunskap inom en mängd ämnen. Mitt enda problem med denna podcast är att Kenneth Hites politiska konservatism ibland lyser igenom lite väl mycket vilket lett till att han vid ett par tillfällen uttryckt åsikter som jag själv finnes i det närmaste obehagliga, men kan man ha överseende med det så finns det i denna podcast insikter och kunskap som är svårt att ta del av någon annanstans.

The Drabblecast

Avslutningsvis så skulle jag vilja rekommendera novellpodcasten The Drabblecast. Denna podcast beskriver sig själv som ”a weekly audio fiction magazine” och dess form och innehåll återknyter starkt till klassiska pulpmagasin som Wierd Tales och Astonishing Stories. Främst rör sig novellerna i gränslandet mellan science fiction och skräck, det som på engelska brukar refereras till som ”Wierd Fiction”, och då dom i September varje månad kör på H.P Lovecraft-tema för att hylla den gamle skräckmästaren är det inte svårt att se varifrån inspirationen kommer. Utöver att det i varje avsnitt läses upp en hel novell så får man också deras Drabbles och Twabbles som är mininoveller på hundra ord respektive hundra bokstäver de får inskickade av sina lyssnare. Hela formatet med extremt begränsat utrymme för historier är väldigt underhållande och varje veckas Twabble skickas utöver det ut på Twitter, därav namnet. Personligen hade jag i början svårt för programvärden Norm Shermans karaktäristiska röst, men efter att jag vant mig vid den längtar jag alltid till nästa veckas avsnitt efter att ha lyssnat färdigt på det senaste. The Drabblecast är en riktigt trevlig lyssningsupplevelse.

Det finns mängder med andra podcasts jag skulle vilja rekommendera men det får räcka med dessa tio för den här gången. Är man intresserad av något ämne, från TV-spel till teknik, vetenskap, sport, ölbryggning och litteratur finns det nästan säkert en uppsjö podcasts som behandlar just det. Själv prenumererar jag på ett 30-tal för tillfället och hittar ständigt nya att gräva ner mig i och om du är ny lyssnare så kan dessa rekommendationer förhoppningsvis tjäna som inkörsport i podträsket. För att upptäcka nya podcasts är Apples iTunes det vanligaste alternativet, särskilt om man använder iPhone och iPad eller liknande. Själv använder jag appen Pocket Casts till Android och tycker den fungerar alldeles utmärkt. Tidigare använde jag BeyondPod som har betydligt fler inställningsmöjligheter för den som är intresserad av det, men har inte lika användarvänligt gränssnitt.

Det finns säkert fler intressanta alternativ för att upptäcka podcasts än dessa men det är så långt min erfarenhet sträcker sig.

God lyssning!

Brödraband

Frågan om vad Svensk kultur är eller hur flyktiga begrepp som ”svenskhet” ska definieras väcker på sina håll starka känslor. Svenskhetens vara eller icke-vara leder inte sällan till polariserade ställningstaganden av patriotiskt fastklamrande vid vad man uppfattar som en hotad nationell identitet å ena sidan och en generaliserad och ytlig förnekelse av dess existens å den andra. Problemet med att definiera vad som präglar en viss kultur är att det är i det närmaste hopplöst att göra den verklig rättvisa om de som kämpar om definitionsrätten har investerade intressen av att få genomslag för sin agenda. Kungar som skriver sin egen historia förväntas inte skildra en rättvis bild av sina fiender, lika lite kan man blint lita på deras fienders ord om man vill bilda sig en sanningsenlig uppfattning om dess regimer. Allt som oftast krävs det ett utomstående öga, en betraktelse utan värdering för att beskriva saker som de verkligen är. Kanske är det just därför, när det så kallade ”svenska spelundret” skördar framgångar världen över, som den Libanonfödde Josef Fares spel Brothers: A Tale Of Two Sons känns mest svenskt av dem alla.

Historien om de två bröderna som ger sig ut på en resa för att finna ett botemedel till sin fars mystiska sjukdom fullständigt dryper av referenser till nordiskt kulturarv och sagotradition. Genom de höstfärgade lummiga lövskogarna och över de frostbitna fjällen vandrar de två bröderna som ekon av Astrid Lindgrens Skorpan och Jonathan. På vägen möter de trollvarelser från John Bauers legendariska målningar, passerar Ragnaröks slagfält där blodet från de dräpta jättarna färgar floderna röda, tampas med hungriga vargar och bevittnar de enkla människornas vardag, sorger och lidanden. Färden ackompanjeras av en musiksättning som bär tung inspiration av både svensk folkmusik och samisk jojk samt ett rikt utbud av naturinspirerade bakgrundsljud komplett med porlande bäckar, ylande vargar och ekande grottor. Med den stämningsfulla ljudbilden och den kärleksfulla naturskildringen lyckas Uppsalabaserade Starbreeze Studios skapa ett av de senaste årens allra starkaste och vackraste audiovisuella upplevelser.

Historien i spelet berättas helt utan dialog, istället så kommunicerar karaktärerna med yviga gester och ett påhittat språk som främst tjänar till att förmedla känslouttryck och sinnesstämningar. Det tenderar ofta att skapa ett uppskruvat och överdrivet uttryckssätt som närmast påminner om tecknad film, men man undviker också på det sättet att riskera att inlevelsen förstörs av potentiellt mediokert röstskådespeleri. Främst presenteras narrativet genom miljön och spelmekaniken som gör att även fast inte ett enda ord yttras under de cirka fyra timmar det tar att ta sig igenom äventyret så väcker man ändå sällsynt starka känslomässiga band till de två bröderna och deras öden. Detta förstärks även av hur spelets kontroll är utformad då man styr båda bröderna simultant med varsin styrspak på handkontrollen. Kontrollmetoden är intressant och innovativ men känns aldrig riktigt klockren och vore inte spelets tempo och problemlösning så väl avvägt hade kontrollen enkelt kunna bli en källa till stor frustration. Utmaningen ligger därför till större delen på en relativt banal nivå, problemlösningen är bitvis barnsligt enkel och det är ett ytterst fåtal tillfällen då man som spelare behöver vara försiktig för att inte misslyckas. De gånger man som spelare faktiskt tvingas spela om ett parti beror det oftast på ett antal irriterande buggar och inte på spelets utmaning i sig, således är det inget problem att ta sig igenom hela spelet i en enda sittning.

Brothers: A Tale Of Two Sons är en vacker och inspirerande spelupplevelse som under ytan döljer mycket vi som spelare sällan får ta del av. Brödernas saga är en hyllning till nordisk mytologi och sagotradition samtidigt som den är en väldigt personlig berättelse om skuld, syskonkärlek och rädslan för att bli övergiven. Uttrycken den tar sig är ofta färgstarka och aningen barnsliga men bakom den lekfulla ytan döljer sig ett vemod och mörker som långsamt smyger sig på och blir mer drabbande än vad man först kunnat ana. Spelet är självklart inte utan sina brister, men när eftertexterna rullar så är det inte den simpla problemlösningen eller de enstaka buggarna som man tar med sig från den här resan. Det är sagan om de två bröderna man minns, de prövningar de måste övervinna och en påminnelse om att för att kunna säga någonting om en kultur, eller ett folk, måste det ibland kanske betraktas utifrån.

Tillbaka i skuggorna

Efter att den legendariska spelskaparen Tim Schafer hade enorma framgångar på gräsrotsfinansieringsplattformen Kickstarter med sitt projekt Double Fine Adventure (som bytt namn till Broken Age) öppnades dammluckorna för en veritabel flodvåg av spelutvecklare som ville pröva lyckan att få sina projekt finansierade. Nu över ett år senare kan vi konstatera att vad som först verkade ha potential att revolutionera hela spelbranschen kanske inte riktigt var den frälsning många hoppades på. Broken Age är inte ens ute än och en del andra ambitiösa projekt har antingen blivit försenade, misslyckats helt eller inte levt upp till hoppfulla fans förväntningar. Men av de hundratals spel det sökts finansiering för på Kickstarter finns det trots allt ett respektabelt antal som verkar riktigt lovande. Om man låter Harebrained Schemes kickstarterfinansierade rollspel Shadowrun Returns tjäna som exempel på vad vi har potential att få uppleva i framtiden så kan man minst sagt säga att den ser ljus ut, i vart fall för dystopiska framtidsvisioner likt den som skildras här.

Receptet för framgång på Kickstarter har hittills i stor utsträckning varit att tilltala äldre spelares nostalgikänslor över klassiska och ibland bortglömda spelserier. Av de projekt vi sett lyckas över förväntan med sin finansiering så är det en mycket stor andel som marknadsförs som andliga uppföljare till äldre klassiker. Rutinerade spelskapare har på Kickstarter fått möjligheten att bygga vidare på sina gamla kreationer och finansiera projekt som traditionella utgivare och distributörer inte vill ta risken att förlora pengar på. Spel som kanske inte sålde i några imponerande upplagor när de först släpptes men som har trogna fanskaror kan nu få en sorts upprättelse och renässans genom nya delar av klassiska serier eller nya spel som på något sätt återknyter till de gamla. Spel som Project Eternity, Torment, Wasteland 2, Armikrog, Mighty No 9 och Shadow Of The Eternals är samtliga utvecklade som direkta eller andliga uppföljare på klassiska och älskade spel. Till denna skara hör även i allra högsta grad Shadowrun Returns.

Bakom namnet Harebrained Schemes hittar vi den för de flesta antagligen obskyra, men i vissa kretsar legendariska, spelskaparen Jordan Weisman. Weisman har arbetat inom spelindustrin i närmare tre decennier, främst med att utveckla klassiska bordsrollspel. Han är mest känd som upphovsman till det kultförklarade rollspelet Shadowrun som såg dagens ljus för första gången 1989. Ett vanligt missförstånd vad gäller Shadowrun Returns är att Weisman även var med och utvecklade det numera klassiska SNES spel från 1993 av den Australiensiska spelstudion Beam Software. Även fast det i Shadowrun Returns finns tydliga referenser till sin förlaga på SNES så var Weismans personliga bidrag till det spelet troligtvis högst begränsade, om han överhuvudtaget var inblandad i utvecklingen. Istället har Weisman fortsatt att utveckla både bordsrollspel och sedermera även TV- och datorspel. 2007 lyckades han återfå licensen till sin skapelse Shadowrun från Microsoft, som efter att ha använt den till ett multiplayer-FPS som fick ett mycket svalt mottagande inte såg någon potential i varumärket. Med en ny studio kunde han därmed påbörja arbetet att återupprätta Shadowruns kultförklarade rykte och idéerna till ett nytt spel i serien tog sakta men säkert form.

Spelet är en återgång till rötterna inte bara för Weisman och den besynnerliga värld som är Shadowruns universum, utan även en resa tillbaka i tiden för den västerländska rollspelsgenren i stort. Shadowrun Returns är i alla avgörande aspekter en retrodoftande hyllning till 90-talets era av spel i stil med Fallout, Baldurs Gate och inte minst Shadowrun till SNES. Med en simpel spelmekanik som nästan känns konservativ i sin enkelhet och ett klassiskt tvådimensionellt isometriskt perspektiv finns det egentligen ingenting som uppenbart vittnar om att detta är ett spel från 2013 och inte från 1998. Den stora styrkan här ligger dock just i återhållsamheten. Genom att röra sig på klassisk och beprövad mark undviker man fällan att genom krav på nytänkande eller innovation riskera att skapa en spelmekanik som ställer sig i vägen för upplevelsen och berättandet.

Behållningen med Shadowrun Returns är utan tvekan den underbart bisarra spelvärlden och de otroligt välskrivna karaktärer och historier som befolkar den. Berättelsen om den gamle vapendragaren som från andra sidan graven ber om hjälp att ställa hans mördare inför rätta kanske inte är något litterärt mästerverk, men det är skriven med sådan värme och känsla för detaljer att det blir omöjligt att värja sig. Det som börjar som en deckargåta och jakten på en mystisk mördare utvecklar sig snart till ett familjedrama med inslag av religion, konspirationer och en kamp för att rädda världen. Det är en fröjd att följa med på resan och som spelare vill man vända på varje sten för att hitta ledtrådar till att lösa mysteriet. Att det hela dessutom utspelar sig i en härligt märklig värld där klassisk tungt William Gibson-inspirerad cyberpunk, komplett med den virtual-reality doftande internetmotsvarigheten ”cyberspace”, blandas med traditionella fantasyklichéer fyllda med magi, dvärgar, alver, orcher och troll, bildar en härligt surrealistisk och äventyrlig stämning där ingenting känns osannolikt.

Mekanisk kretsar spelet främst kring ett turordningsbaserat stridssystem där man mellan konfrontationerna fritt kan röra sig i miljön och interagera med omgivning och karaktärer. Striderna påminner främst om de i Xcom: Enemy Unknown, om än betydligt förenklade, och lyckas till stor del väl i att vara både utmanande och belönande utan att ge upphov till för stor frustration. Eftertänksamhet, försiktighet och taktiska överväganden belönas och konfrontationer som till en början tycks hopplösa eller övermäktiga ställs snabbt i ett nytt ljus om man är noggrann med att lägga upp sin strategi och utnyttjar de olika karaktärsklassernas olika förmågor. På det stora hela känns spelet aldrig orättvist och precis som i Xcom är eventuella misslyckanden alltid spelarens egna fel. Utöver stridssystemet består den övriga spelmekaniken främst av klassiska och beprövade system för att uppgradera karaktärernas utrustning och förmågor. 

Shadowrun Returns är varken speciellt långt eller svårt. Det innehåller relativt lite att göra utöver den huvudsakliga kampanjen som i sig är något kortare än vad vi är vana vid i denna genre. Dessa tillkortakommanden vägs dock upp av att spelet i en tydlig hyllning till sitt arv som bordsrollspel har förpackats med en editor där spelare själva enkelt kan skapa nya äventyr att dela med sig av till andra. Men främst vägs spelets brister upp av den otroliga känsla för detaljer som genomsyrar alla spelets aspekter. Det är en välpolerad och njutbar spelupplevelse i en underbart fantasirik värld fylld till bredden med intressanta och välskrivna karaktärer och historier som visar hur långt man kan komma med tidlös design och tydligt fokus. Komplett med en enkel men i stort felfri spelmekanik och en editor som det ska bli oerhört spännande att se vad fansen kommer kunna åstadkomma med gör detta Shadowrun Returns till ett av detta års hittills mest njutbara upplevelser som inget som uppskattar klassiska rollspel får missa.