Den sista jakten på skatten

Utvecklaren Naughty Dog är tveklöst den växande Sonyfamiljens guldgosse. Från att vara skapare till det närmsta Playstation varit en maskot i och med Crash Bandicoot, till att släppa den sjunde konsolgenerationens generationens kanske mest hyllade spel The Last of Us. När den olydiga hunden talar så lyssnar man, och det är få studios som erhåller sådan respekt, och få vars spel är så framemotsedda, som Naughty Dogs.

Det som under förra generationen var deras stora paradnummer var onekligen de tre spelen i Uncharted serien, och då deras första spel att lanseras på Playstation 4 var den avslutande fjärde delen i denna serie är det inte underligt att förväntningarna var skyhöga. I maj 2016 släpptes då tillslut äventyraren Nathan Drakes sista äventyr till en förväntansfull publik, och spelare och skribenter närmast tävlade i att ösa kraftfullast superlativ över spelet. Publiken var, minst sagt, lyrisk.

Det bemötande Uncharted 4 fick från både press och spelare var absolut inte oförtjänt. Spelet är briljant, det är det snyggaste, mest spelbara, bäst berättade och mest spännande spelet i serien med god marginal, det ligger stabilt i den absoluta toppen av sin genre och är en av denna generations mäktigaste och mest underhållande actionäventyr. Men det finns något som skaver här, något som först blir svårt att greppa, men som konkriticeras ju längre in i berättelsen man kommer och som blir nästan obehagligt påtaglig i spelets allra sista scen, precis innan eftertexterna rullar.

Det Naughty Dog har gjort här är nämligen inte bara att göra ett nytt, större, mäktigare och snyggare Uncharted. Där de har lagt en stor del av sitt fokus denna gång är inte bara äventyret och jakten på ännu en försvunnen skatt, utan på huvudkaraktären Nathan Drake och hans vänners mänsklighet, relationer och känslor.

Och det är här, i förmänskligandet och fördjupandet av de karaktärerna som spelet handlar om som Uncharted 4 kommer i konflikt med vad som är de fundamentala beståndsdelarna i serien.

Det som tidigare har vart bekymmerslöst äventyrande i exotiska miljöer är nu ett familjedrama vart huvudperson slits mellan lojaliteten till en bror han länge trott var död och skuldkänslan för en fru han valt att ljuga för. Mellan de storslagna vyerna och kaotiska eldstriderna får vi stundom möta en bekymrad och samvetsplågad huvudperson som ofrivilligt dragits med i något han försökt lämna bakom sig. Problemet här är inte att de delarna inte görs tillräckligt bra (även fast de fortfarande inte ges samma plats som det mer lättsamma äventyrandet), utan att det sätter spelets invanda rutin av äventyrande och skjutande i ett ljus som inte är särskillt smickrande.

För när Nathan Drake inte var mer än en skönt avslappnad Matinéhjälte i historier som saknade både tyngd och djup kändes det inte det minsta konstigt när han ena sekunden sköt en annan människa till döds med ett skott i ansiktet på en halvmeters håll för att i nästa dra en skämtsam kommentar över att med en millimeters marginal klarat sig från att falla till en säker död. Men när han beskrivs som en riktig människa, en med egna känslor, ansvar och relationer, någon som bryr sig om andra och har andra som bryr sig om honom, hamnar de situationerna i en helt annan kontext.

De blir inte handlingar utförda av en actionhjälte i ett spel som tar lätt på både realism och allvar. De blir handlingar utförda av en kännande människa och ges därför en tyngd och allvar som spelet i sig inte verkar det minsta intresserat av att förvalta eller ens reflektera över. Är Nathan Drake en kännande människa i sina relationer till vänner och familj så är han det också i konflikt med sina fiender, och i det träder en långt mycket obehagligare bild av spelets protagonist fram som överhuvudtaget inte behandlas i spelets berättande.

Om Drake störs av att han ljugit för sin fru, om han känner skuldfylld lojalitet och oro inför en bror han trott var död, då borde han rimligtvis också lida av grav PTSD av de hemskheter han upplevt och ligga sömnlös av djup ångest över de tusentals människor han bragt om livet under åren som äventyrare. Men det gör han inte. Att hans primära drivkraft under hela sitt vuxna liv har vart att finna bortglömda skatter för egen vinning och äras skull, och att han har vart beredd att både utsätta sig själv för livsfara och utan eftertanke mörda alla som möjligtvis skulle kunna stå i hans väg för att uppnå det. Det vittnar starkare om hans karaktär än några minuters samvetskval inför en lögn till en fru eller oro över en bror.

I spelets avslutande scen så får vi spela som Nathan Drakes dotter. Under vad som förefaller vara en solig förmiddag på en vacker strand får vi möjlighet att upptäcka den numera före detta äventyraren Nathan Drakes hem. På ett skrivbord hittar vi en nyckel och nyckeln leder till ett låst skåp där Drake förvarar minnen från sitt tidigare liv som äventyrare. Det är tydligt att detta är något han försökt dölja för sin dotter, att hon inte ska behöva veta vem han var innan hon föddes, att det finns ett hemligt mörker i det skåpet.

Här, och bara här, skapar Naughty Dog en möjlighet att erkänna problemet och konflikten med deras huvudperson som de valt att föra upp till ytan med en mänskligare och mer fördjupad Drake. Men efter några få sekunder av tveksamhet där vår hjälte ser plågat uppgiven ut av att konfronteras med sitt tidigare liv, försvinner möjligheten när han väl börjar berätta.

Den entusiasm och glädje som den briljanta röstskådespelaren Nolan North ger uttryck för i Drakes röst när han väl börjar berätta för sin dotter om sina gamla äventyr bär ingen ånger eller ångest, utan stolthet och varm nostalgi över gamla triumfer.

Så länge Nathan Drake var en tom matinéhjälte utan ett bekymmer i världen kunde man köpa det han gjorde utan att värdera handlingarna. Han rörde sig i ett fantasiland utan lagar och regler där ingenting var verkligt eller mänskligt utan bara fantastiskt och spännande. När Naughty Dog nu väljer att förmänskliga honom och ge honom ett djup följer det med saker på köpet man inte verkar ha räknat med och mer eller mindre medvetet väljer att ignorera.

Men det går inte att både ha kakan och äta den. Ska Drake bli mer mänsklig så måste isåfall alla hans egenskaper tas i beaktande i den processen, inte bara vissa.

Så när spelskaparna till Uncharted 4 väljer att visa Drake som en god vän, en kärleksfull make, en trygg far och en ansvarstagande bror visar de honom också ur ett mycket mörkare ljus.

Som en kallblodig mördare, en känslokall psykopat, en egocentrisk narcissist och någon som inte tvekar att sätta en kula i huvdet på dig om du står ivägen för vad han anser sig ha rätt till.

Det är ingen smickrande bild Naughty Dog ofrivilligt visar av sin största spelhjälte.