Efter att den legendariska spelskaparen Tim Schafer hade enorma framgångar på gräsrotsfinansieringsplattformen Kickstarter med sitt projekt Double Fine Adventure (som bytt namn till Broken Age) öppnades dammluckorna för en veritabel flodvåg av spelutvecklare som ville pröva lyckan att få sina projekt finansierade. Nu över ett år senare kan vi konstatera att vad som först verkade ha potential att revolutionera hela spelbranschen kanske inte riktigt var den frälsning många hoppades på. Broken Age är inte ens ute än och en del andra ambitiösa projekt har antingen blivit försenade, misslyckats helt eller inte levt upp till hoppfulla fans förväntningar. Men av de hundratals spel det sökts finansiering för på Kickstarter finns det trots allt ett respektabelt antal som verkar riktigt lovande. Om man låter Harebrained Schemes kickstarterfinansierade rollspel Shadowrun Returns tjäna som exempel på vad vi har potential att få uppleva i framtiden så kan man minst sagt säga att den ser ljus ut, i vart fall för dystopiska framtidsvisioner likt den som skildras här.
Receptet för framgång på Kickstarter har hittills i stor utsträckning varit att tilltala äldre spelares nostalgikänslor över klassiska och ibland bortglömda spelserier. Av de projekt vi sett lyckas över förväntan med sin finansiering så är det en mycket stor andel som marknadsförs som andliga uppföljare till äldre klassiker. Rutinerade spelskapare har på Kickstarter fått möjligheten att bygga vidare på sina gamla kreationer och finansiera projekt som traditionella utgivare och distributörer inte vill ta risken att förlora pengar på. Spel som kanske inte sålde i några imponerande upplagor när de först släpptes men som har trogna fanskaror kan nu få en sorts upprättelse och renässans genom nya delar av klassiska serier eller nya spel som på något sätt återknyter till de gamla. Spel som Project Eternity, Torment, Wasteland 2, Armikrog, Mighty No 9 och Shadow Of The Eternals är samtliga utvecklade som direkta eller andliga uppföljare på klassiska och älskade spel. Till denna skara hör även i allra högsta grad Shadowrun Returns.
Bakom namnet Harebrained Schemes hittar vi den för de flesta antagligen obskyra, men i vissa kretsar legendariska, spelskaparen Jordan Weisman. Weisman har arbetat inom spelindustrin i närmare tre decennier, främst med att utveckla klassiska bordsrollspel. Han är mest känd som upphovsman till det kultförklarade rollspelet Shadowrun som såg dagens ljus för första gången 1989. Ett vanligt missförstånd vad gäller Shadowrun Returns är att Weisman även var med och utvecklade det numera klassiska SNES spel från 1993 av den Australiensiska spelstudion Beam Software. Även fast det i Shadowrun Returns finns tydliga referenser till sin förlaga på SNES så var Weismans personliga bidrag till det spelet troligtvis högst begränsade, om han överhuvudtaget var inblandad i utvecklingen. Istället har Weisman fortsatt att utveckla både bordsrollspel och sedermera även TV- och datorspel. 2007 lyckades han återfå licensen till sin skapelse Shadowrun från Microsoft, som efter att ha använt den till ett multiplayer-FPS som fick ett mycket svalt mottagande inte såg någon potential i varumärket. Med en ny studio kunde han därmed påbörja arbetet att återupprätta Shadowruns kultförklarade rykte och idéerna till ett nytt spel i serien tog sakta men säkert form.
Spelet är en återgång till rötterna inte bara för Weisman och den besynnerliga värld som är Shadowruns universum, utan även en resa tillbaka i tiden för den västerländska rollspelsgenren i stort. Shadowrun Returns är i alla avgörande aspekter en retrodoftande hyllning till 90-talets era av spel i stil med Fallout, Baldurs Gate och inte minst Shadowrun till SNES. Med en simpel spelmekanik som nästan känns konservativ i sin enkelhet och ett klassiskt tvådimensionellt isometriskt perspektiv finns det egentligen ingenting som uppenbart vittnar om att detta är ett spel från 2013 och inte från 1998. Den stora styrkan här ligger dock just i återhållsamheten. Genom att röra sig på klassisk och beprövad mark undviker man fällan att genom krav på nytänkande eller innovation riskera att skapa en spelmekanik som ställer sig i vägen för upplevelsen och berättandet.
Behållningen med Shadowrun Returns är utan tvekan den underbart bisarra spelvärlden och de otroligt välskrivna karaktärer och historier som befolkar den. Berättelsen om den gamle vapendragaren som från andra sidan graven ber om hjälp att ställa hans mördare inför rätta kanske inte är något litterärt mästerverk, men det är skriven med sådan värme och känsla för detaljer att det blir omöjligt att värja sig. Det som börjar som en deckargåta och jakten på en mystisk mördare utvecklar sig snart till ett familjedrama med inslag av religion, konspirationer och en kamp för att rädda världen. Det är en fröjd att följa med på resan och som spelare vill man vända på varje sten för att hitta ledtrådar till att lösa mysteriet. Att det hela dessutom utspelar sig i en härligt märklig värld där klassisk tungt William Gibson-inspirerad cyberpunk, komplett med den virtual-reality doftande internetmotsvarigheten ”cyberspace”, blandas med traditionella fantasyklichéer fyllda med magi, dvärgar, alver, orcher och troll, bildar en härligt surrealistisk och äventyrlig stämning där ingenting känns osannolikt.
Mekanisk kretsar spelet främst kring ett turordningsbaserat stridssystem där man mellan konfrontationerna fritt kan röra sig i miljön och interagera med omgivning och karaktärer. Striderna påminner främst om de i Xcom: Enemy Unknown, om än betydligt förenklade, och lyckas till stor del väl i att vara både utmanande och belönande utan att ge upphov till för stor frustration. Eftertänksamhet, försiktighet och taktiska överväganden belönas och konfrontationer som till en början tycks hopplösa eller övermäktiga ställs snabbt i ett nytt ljus om man är noggrann med att lägga upp sin strategi och utnyttjar de olika karaktärsklassernas olika förmågor. På det stora hela känns spelet aldrig orättvist och precis som i Xcom är eventuella misslyckanden alltid spelarens egna fel. Utöver stridssystemet består den övriga spelmekaniken främst av klassiska och beprövade system för att uppgradera karaktärernas utrustning och förmågor.
Shadowrun Returns är varken speciellt långt eller svårt. Det innehåller relativt lite att göra utöver den huvudsakliga kampanjen som i sig är något kortare än vad vi är vana vid i denna genre. Dessa tillkortakommanden vägs dock upp av att spelet i en tydlig hyllning till sitt arv som bordsrollspel har förpackats med en editor där spelare själva enkelt kan skapa nya äventyr att dela med sig av till andra. Men främst vägs spelets brister upp av den otroliga känsla för detaljer som genomsyrar alla spelets aspekter. Det är en välpolerad och njutbar spelupplevelse i en underbart fantasirik värld fylld till bredden med intressanta och välskrivna karaktärer och historier som visar hur långt man kan komma med tidlös design och tydligt fokus. Komplett med en enkel men i stort felfri spelmekanik och en editor som det ska bli oerhört spännande att se vad fansen kommer kunna åstadkomma med gör detta Shadowrun Returns till ett av detta års hittills mest njutbara upplevelser som inget som uppskattar klassiska rollspel får missa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar