Brödraband

Frågan om vad Svensk kultur är eller hur flyktiga begrepp som ”svenskhet” ska definieras väcker på sina håll starka känslor. Svenskhetens vara eller icke-vara leder inte sällan till polariserade ställningstaganden av patriotiskt fastklamrande vid vad man uppfattar som en hotad nationell identitet å ena sidan och en generaliserad och ytlig förnekelse av dess existens å den andra. Problemet med att definiera vad som präglar en viss kultur är att det är i det närmaste hopplöst att göra den verklig rättvisa om de som kämpar om definitionsrätten har investerade intressen av att få genomslag för sin agenda. Kungar som skriver sin egen historia förväntas inte skildra en rättvis bild av sina fiender, lika lite kan man blint lita på deras fienders ord om man vill bilda sig en sanningsenlig uppfattning om dess regimer. Allt som oftast krävs det ett utomstående öga, en betraktelse utan värdering för att beskriva saker som de verkligen är. Kanske är det just därför, när det så kallade ”svenska spelundret” skördar framgångar världen över, som den Libanonfödde Josef Fares spel Brothers: A Tale Of Two Sons känns mest svenskt av dem alla.

Historien om de två bröderna som ger sig ut på en resa för att finna ett botemedel till sin fars mystiska sjukdom fullständigt dryper av referenser till nordiskt kulturarv och sagotradition. Genom de höstfärgade lummiga lövskogarna och över de frostbitna fjällen vandrar de två bröderna som ekon av Astrid Lindgrens Skorpan och Jonathan. På vägen möter de trollvarelser från John Bauers legendariska målningar, passerar Ragnaröks slagfält där blodet från de dräpta jättarna färgar floderna röda, tampas med hungriga vargar och bevittnar de enkla människornas vardag, sorger och lidanden. Färden ackompanjeras av en musiksättning som bär tung inspiration av både svensk folkmusik och samisk jojk samt ett rikt utbud av naturinspirerade bakgrundsljud komplett med porlande bäckar, ylande vargar och ekande grottor. Med den stämningsfulla ljudbilden och den kärleksfulla naturskildringen lyckas Uppsalabaserade Starbreeze Studios skapa ett av de senaste årens allra starkaste och vackraste audiovisuella upplevelser.

Historien i spelet berättas helt utan dialog, istället så kommunicerar karaktärerna med yviga gester och ett påhittat språk som främst tjänar till att förmedla känslouttryck och sinnesstämningar. Det tenderar ofta att skapa ett uppskruvat och överdrivet uttryckssätt som närmast påminner om tecknad film, men man undviker också på det sättet att riskera att inlevelsen förstörs av potentiellt mediokert röstskådespeleri. Främst presenteras narrativet genom miljön och spelmekaniken som gör att även fast inte ett enda ord yttras under de cirka fyra timmar det tar att ta sig igenom äventyret så väcker man ändå sällsynt starka känslomässiga band till de två bröderna och deras öden. Detta förstärks även av hur spelets kontroll är utformad då man styr båda bröderna simultant med varsin styrspak på handkontrollen. Kontrollmetoden är intressant och innovativ men känns aldrig riktigt klockren och vore inte spelets tempo och problemlösning så väl avvägt hade kontrollen enkelt kunna bli en källa till stor frustration. Utmaningen ligger därför till större delen på en relativt banal nivå, problemlösningen är bitvis barnsligt enkel och det är ett ytterst fåtal tillfällen då man som spelare behöver vara försiktig för att inte misslyckas. De gånger man som spelare faktiskt tvingas spela om ett parti beror det oftast på ett antal irriterande buggar och inte på spelets utmaning i sig, således är det inget problem att ta sig igenom hela spelet i en enda sittning.

Brothers: A Tale Of Two Sons är en vacker och inspirerande spelupplevelse som under ytan döljer mycket vi som spelare sällan får ta del av. Brödernas saga är en hyllning till nordisk mytologi och sagotradition samtidigt som den är en väldigt personlig berättelse om skuld, syskonkärlek och rädslan för att bli övergiven. Uttrycken den tar sig är ofta färgstarka och aningen barnsliga men bakom den lekfulla ytan döljer sig ett vemod och mörker som långsamt smyger sig på och blir mer drabbande än vad man först kunnat ana. Spelet är självklart inte utan sina brister, men när eftertexterna rullar så är det inte den simpla problemlösningen eller de enstaka buggarna som man tar med sig från den här resan. Det är sagan om de två bröderna man minns, de prövningar de måste övervinna och en påminnelse om att för att kunna säga någonting om en kultur, eller ett folk, måste det ibland kanske betraktas utifrån.